eaq.blogg.se

Söndag 7 februari 2016 började som en ganska bra dag. Jag var och tränade med båda hästarna och allg gick ganska ok ändå. Men jag kan inte glädjas åt det. Det går bara inte.

 

När jag sitter av häst nr2 så har jag ett missat samtal på telefonen, från Markus. Det var som jag befarade, Fille var sämre. Trots att han fått behålla all sin medicin och inte kräkts upp den så var febern alldeles för hög och han låg bara och dreglade i sin säng. I några dagar har det varit omöjligt att få i honom någonting att äta. Idag gick det inte ens att få i honom mormors julskinka som han med glädje åt dagen innan. 

 

Felix led av en kronisk gastroenterit. En mag- tarminflammation, modell värre. Vi har kämpat med denna sjuka sedan mitten av oktober 2015 och den har varit svår att diagnostisera. Nu visste vi i alla fall vad felet var och man kan ju tycka att en liten inflammation i magen bör ju gå att repa med lite mediciner ett tag. Det trodde vi.

Felix försämrades ganska hastigt för 2 veckor sen och nu i onsdags rasade magen totalt. Vi hade en riktig pissdag dagen efter vi trodde att det hade vänt. Han åt riktigt bra i tisdags och vi trodde verkligen på en vändning. Tills onsdagen kom.

Han kräktes precis hela dagen och fick inte behålla någonting. Här rasade hans lilla kropp tvärt. Febern sköt i höjd och han pendlade mellan 38-40 grader de kommande dygnen. Det sattes in ytterligare en medicin, preparat nummer 6 i ordningen. Vi fick inte längre i honom någon mat heller, förutom lite julskinka såklart.

 

Men medicinerna rådde inte på det.

 

Så tog vi beslutet. Det fick vara nog nu. Vårt psyke fixade inte att se honom ligga sådär, som en grönsak, som knappt ens orkade gå ut och kissa längre. Hans kropp var helt slut och gick på högvarv för att kämpa emot den onda inflammationen som bodde inuti honom. Vi vet inte ens om alla hans inre organ fungerade längre. Det var i alla fall färdiglekt nu. Han skulle få frid.

Det tuffaste satans beslutet vi tagit i hela vårt liv. Att styra över en individs liv och att bestämma när, var och hur det ska avslutas. Fy fabian. 

Samtidigt som en enorm sten släppte från våra hjärtan när han blev sådär tung och fick somna in i våra armar hemma, samtidigt påbörjade vi ett väldigt tomt och  ensamt liv. Ett liv utan vår lilla byracka, ett liv utan kung Fille.

 

Vi får vara glada för de 7 åren, de 7 fantastiska åren vi fick tillsammans. De har innehållit dagar då han överlycklig har hängt i stallet och vräkt i sig hästbajs, dundrat runt bland höbalarna så det yrt strån på hela logen, han har (med 100% glädje) vältrat sig i en och annan älgskit, han har kastat sig i poolen trots att vi förbjudit honom. De sju åren har också innehållit många timmar av härligt soffhäng, en varm vän att att borra in sig i när livet känts som tyngst, en kompis man kunde berätta alla sina största hemligheter för. Det var vår Fille det. Vår bäste vän och vapendragare som i alla väder funnits vid vår sida. Det är så vi vill minnas honom. Som den evigt unga valpen som det alltid lyste bus i ögonen på och som den modiga, trygga själ som alltid trodde gott om alla individer han stötte på.

 

Ett ljus lyser för honom nere vid hans grav. Han vilar vid sjön, vid hans favoritbrygga där han älskade att simma efter pinnar på sommaren. 

 

Tack för alla skratt och all glädje du givit oss, älskade älskade älskade vän. Vi saknar dig så det gör ont.